<3

Orkade inte ligga i sängen och tycka synd om mig själv när jag vet att andra har det mycket jobbigare än mig.

För ett halv år sen så hittade en blogg om en liten pojke som hade gått bort i cancer. Började läsa hela bloggen från början och hans kamp genom cancern. Tyvärr så slutade det illa för lilla Victor som en dag gick bort. Han kropp är begravd på en fin plats med en jättegullig gravsten.

Jag har alltid blivit lika ledsen när jag går in på Victors blogg. Varför just han? Varför just något barn? varför just en människa? Varför finns cancern för, det är inte bra till någonting!!

Visade min syster bloggen för några månader sen och hon läser den också nu. Vi började prata om den igår och nu gick jag in och läste lite igen. Bläddrade tillbaka till inläggen då han gick bort.

Började gråta som vanligt.
Så nu sitter jag här med illröda ögon. Tårar intorkade i kinderna.
Men jag är på ett helt annat humör. Varför ska jag tycka synd om mig själv för, bara för jag har en dålig dag. Jag har allt man kan be om annars? Visst att jag vill ha saker som inte finns och som aldrig mer kommer finnas. Men jag har inte förlorat något barn i cancer. Och hoppas att jag aldrig i hela mitt liv kommer göra det.

Nu tycker jag inte synd om mig själv längre utan om alla andra som förlorar någon i cancer, framför allt sitt barn.
Tänker på er ♥


Här är Victors blogg.
http://denstarkastestjarnan.blogg.se/