<3

Denna dag har varit sådär.
Igår var det bättre, idag är det sämre.
Har mått sådär hela dagen, ledsen.
Men kanske inte visat det utåt men det finns liksom där inne.
Det gör ont men vet att det kommer bli bättre.. Men det tar väl tid.

Det här är nog bland det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv. 
Så sjukt tufft. Inte konstigt på att så många faller tillbaka. 
Man måste gå mot vinden hela tiden. 
Man kämpar mellan alla känslor, tankar och annat. 

Man tar sig upp några steg på stegen men faller snabbt tillbaka igen när man bryter ihop. 
Tror det är när hjärnan inser att det faktiskt är så som det är. 
Man vill inte inse det förns efter ett tag. 

För mig finns inte tiden "paus" i ett förhållande, eller att man ska vara i från varandra ett litet tag.
Det går inte. Är det slut så är det slut och då ska man nog inte träffa varandra på ett bra tag tills man bara kan vara vänner igen om man känner för det. Eller så sattsar man på förhållandet och då gör man någonting åt saken på direkten. 
 
För mig och Stefan är det slut. Känns så jäkla jobbigt att säga det men det är slut.
Jag har aldrig haft ett "liv" utan Stefan. Vi träffades när jag var 14 år.
Nu ska jag på börja ett helt nytt liv.
Det känns konstigt. Väldigt konstigt.

Men jag måste kämpa nu. Jag måste kämpa för att kunna leva mitt "nya" liv.
Varenda liten sekund måste jag kämpa för att hålla känslorna på rätt ställe och alla dåliga tankar borta.
Just nu kämpar jag för att hålla gråten borta inför folk. Gråta kan jag göra när jag är själv men inte när jag är med andra.

Det enda jag vill att folk är att ge mig en kram och säger att det blir bättre.
Sen behöver man inte fråga mer. Jag bestämmer själv hur mycket jag ska berätta, hur mycket känslor jag ska visa inför folk.

Hoppas att morgon dagen blir bättre.
Jag tar en dag i taget.


Under tiden jag skrev dettta inlägg bröt jag ihop två gånger, två gånger bröt jag ihop.
Alltså föll jag tillbaka längst ner på stegen igen. Så nu ska jag kämpa mig upp igen.