<3

Oj vad ska jag skriva. Hmm, ett ögonblick..
Jag kan skriva om ett sorligt ögonblick.
Nu har jag skrivit om allt det roliga. Mig själv, min kärlek, mina föräldrar och allt det där.
Därför går vi över på den lite mer ledsna sidan idag.

Det var en söndag.
Dagen efter min brorsas födelsedag. Alla visste vad som skulle ske dagen efter min brors födelsedag.
Man vaknade på morgonen med en klump i magen och visste att det var den dagen som du inte skulle finnas mer.
Det var mörkt och grått ute. Regnade lite smått.
Allas humör låg helt enkelt på botten.
Pappa gick ut till bilen och åkte och fixade någonting.
Vi låg alla kring dig där i sängen och kramade, pussade och myste med dig.
Du visste inte vad som skulle ske men säkert hade du dina aningar.
Vi var ledsna alla..
Sen kom pappa tillbaka. Det var då. I det ögonblicket jag såg dina söta hundögon för sista gången.
För sista gången gick du ut ur vårat hus och jag visste att du aldrig mer skulle komma tillbaka.
Hela min själ skrek efter dig. Att jag bara skulle ta kopplet ur pappas hand och springa med dig där i från.
Jag visste ju vad som skulle hända med dig.
Du var sjuk och det var därför vi var tvugna att ta bort dig. Du mådde inte bra.
Vi såg bilen åka iväg. Det var sista gången jag fick se dig!
Det var nog det västa jag har varit med om någonsin!
Jag grät så mycket att jag knappt fick någon luft.
Ringde mamma och vi två åkte iväg i bilen så jag kunde få tänka andra tankar. Men hela tiden tänkte jag, det är nu det händer. Det är nu en dum gubbe i mina ögon (nej inte min pappa) står och skjuter dig.
Min älskade bästa underbaraste gosigaste hund.

Det var en familjemedlem. Han var alltid lika glad och underbar.
Världens snällaste!
Det var i det ögonblicket jag såg dig för allra sista gången.

Nu finns du i himlen och ny familjemedlem har kommit hem till oss. Men en sak är jag säker på. Han kommer aldrig ta din plats. Allafall inte i mitt hjärta